Vi besökte Torajafolket på Sulawesi. De är kristna (för att passa in i Indonesiens krav på religionstillhörighet) men egentligen animister. Man vördar t ex sina förfäder .Det sägs att de kom med båt till Sulawesi. Därför påminner deras hus om båtar. De har mycket speciella begravningsritualer.
De döda har begravts inne i bergen, där kistorna stoppats in. De döda representeras av träfigurer, tau-tau.
Man stöter ofta på hus, som egentligen är gravar. Andra har lagt kistorna på hyllor i bergen, hängande gravar. En del kistor är vackert dekorerade. Man lade med värdefulla saker som man tänkte sig att den döde skulle behöva. Många gravplundringar har därför skett.
På vår midsommarafton, bjöds vi in för att vara med på en begravning. Det är verkligen ingen trist tillställning! Det är stor fest och man gör allt för att den dödes själ ska få det bra och inte stanna kvar och ställa till med problem. Eftersom man tror att djurens själar kan följa med den döde så offras en mängd bufflar och grisar. Man kommer från byarna omkring och hedrar den döde.
I Rantepao finns världen största buffelmarknad. En buffel kostar en förmögenhet och får ofta bättre omvårdnad än barnen! Den är en statussymbol och viktig att få med för den döde.
Grisar är lite billigare och man törs säkert köpa grisen i säcken!
Aldrig har jag sett så rena grisfötter!
Så går man då till begravningen med sin offergåva.
Det är stor folkfest. Begravningsceremonierna kan pågå i flera dagar. Folk från byarna runt omkring deltar.
Hus för att ta emot alla gäster är uppbyggda och några bufflar är på plats, i väntan på att bli slaktade.
Framför besökarna kommer män med buffelprydnader.
Gästerna står i en ring och gör en långsam dans där man berättar om den döde. Hans kista ligger i huset i bakgrunden, på andra våningen. De närmst anhöriga sitter hela tiden vid kistan. Längst ner sitter musikerna. T h har man just slaktat en av bufflarna. (Jag har medvetet inte lagt in några blodiga slaktbilder!) Överallt pågick det slakt. Köttet kommer folket till godo. Personen dog redan i november men man brukar vänta med begravningen till torrtiden, juli-augusti.
Husen är vackert dekorerade. Såväl tuppen som buffeln står för mod och styrka.
Självklart hade vi också med gåvor till de anhöriga, men vi slapp både bufflar och grisar. Det gick bra med cigaretter i stället!
Det här var sista delen av bilder från min resa. Hoppas jag har kunnat förmedla några av mina intryck.
Du har verkligen lyckats visa ett Indonesien som jag inte visste något om alls innan dina reportage.
SvaraRaderaDina bilder och upplysande texter - kort och koncist, otroligt informativt! Vilken resa och vilka intryck!
Jo, det tror jag verkligen du har - förmedlat några av dina intryck alltså. Och det på ett fängslande sätt!
SvaraRaderaBland alla fina, berättande bilder fastnar porträtten på slutet allra mest. Vackert fotograferat!
Fantastiska bilder och fantastisk berättelse kring deras åtminstone i mina ögon en mycket märklig och ovanlig begravningsritual. Tack!
SvaraRaderaVilken tur att du skrev om detta inlägget till mig för det har jag missat. Tack! Blir så nyfiken på hur ni kommit i kontakt med dessa människor och hur denna del av Indonesien. Instämmer i Beates kommentar.
SvaraRaderaFrämmande för oss men vilken fantastisk upplevelse att få vara med! Tack för att du har lagt ner ett stort arbete på din bildserie från Indonesien så att vi andra har blivit inspirerade att resa och få vara med om spännande saker!
SvaraRadera