Azerbadjan, sista del 8,- Xinaliq, Sumqayit

Nu beger vi oss upp i de riktigt höga bergen. Kaukasus når här över 4000 m.

Där uppe ligger byn vi ska besöka.

En sista krök, snöfläckar upp i bergen ligger kvar, så är vi i byn Xinaliq. Den ligger på 2335 m ö h och blir ofta isolerad genom snö och för mycket vatten i floden. Isoleringen gör att det ofta talas olika språk i byarna. De har så lite kontakt med varandra. Här talades ketch.

Vattnet i samovaren var varmt så vi serverades te.

 En smygtitt in i köket.

 Madrasserna tas fram när det är dags att sova.

Fin återvinning med diverse burkar som krukor.

Tungt att gräva, men potatisen måste upp.

Husen är fantastiska med sina staplade stenar. Men ibland är det svårt att avgöra om det är hus.

Det finns inga träd att använda till ved, ingen gas och ingen olja. Överallt är det högar med snyggt tillplattad fårlort, eller komockor. Det duger som bränsle. Det måste vara kallt på vintern i dessa dragiga hus.

Ibland är det svårt att veta om man står på någons tak. Men utsikten är magnifik.

Vid de höga bergen går gränsen till Ryssland och en omtvistad gräns till Daghestan.

Vi lämnar denna by, som var en stor upplevelse att få besöka.

Det bär söderut ända till staden Sumqayit vid Kaspiska havet. Den ingick 2007 i Time Magazine's lista över de mest förorenade platserna i världen. Under sovjettiden var det många tunga industrier här med utsläpp som var katastrofala. Massor av barn föddes med defekter eller var dödfödda. Cancerfallen var 51 % högre än för övriga landet. Nu har man rensat upp och det är Bakus badplats.

Även de gamla ryska husen rustar man upp. Dvs fasaden. På bilden kan man se hur det ska bli. När vi undrade om man rustade upp invändigt också var svaret nej. Fasaden gör ju staten vid! Lägenhet om 32 kvm för en familj verkade vara standard.

Så slutar jag reseberättelsen här med att plaska lite med fötterna i ett ljummet Kaspiska havet. Med tanke på stans historia och alla de oljeborrtorn som jag ser, avstår jag från någon simtur.